Att ta hjälp

Specialpedagogen märkte direkt på mig att något inte va rätt, att jag inte mådde speciellt bra och att jag pressade mig själv alldeles för mycket. Att jag var nära min ’breaking point’.

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.

Det tog mig fyra år innan jag ens yttrade ett ljud om detta. När jag till slut blev inlagd på en barnpsykiatriskt slutenavdelning. Jag hade ett självskadebeteende, hade försökt ta mitt liv samt led av hallucinationer. Men där berättade jag för första gången.

Nu när jag är äldre så fattar ju att det måste räknas som våldtäkt. Ändå har jag inte berättat för någon och det mår jag dåligt av.

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Inte så farligt som jag trodde och fick en tid redan någon dag senare. Men då kommer vi till det här jobbiga. Att gå dit.

Jag satte mig i den där gynstolen med benen uppåt men det kändes inte bekvämt. Då frågade jag om jag kunde få ta min mobil så att jag kunde känna mig säkrare, och det fick jag.

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.